Terror i hemmet
liksom i vardagen

En kvinna i Huskvarna ringer till polisen den 28 november och berättar att hennes före detta man hotat henne till livet. Polis och åklagare väljer att avvakta. Dagen efter knivdödas hon.
Ex-maken sitter nu häktad på sannolika skäl misstänkt för mord.
De sista dagarna i oktober till slutet av november 2010 är kolsvarta i statistiken. Fem kvinnor hittas döda, fem män är nu misstänkta för mord. Samtliga män är närstående sina offer. Våld mot kvinnor har flyttat in i vår vardag och svarta rubriker om kvinnor som mördats levereras dagligen till morgonkaffet.
Om man har haft turen att aldrig fastna i ett förhåll–ande fyllt av våld, kan det många gånger vara svårt att försöka tänka sig in i den skräck det måste innebära att vara hotad. Till livet, av någon du älskat och litat på. Någon som kanske är far till dina barn.

”Varför går hon inte?”, är en klassisk fråga mången oinsatt formulerat förut och utan tvekan kommer att göra i gen. ”Varför misshandlar mannen?”, borde vara den första av frågorna att ställa. Svaret på någon
av dem är aldrig svart eller vitt.
Kvinnojouren skriver i debattartikeln här jämte, att de har som utgångspunkt att alltid lita på en kvinnas historia. Vad i samhället som gör att det gång efter annan inte tror på en misshandlad eller hotad kvinna, utan utgår i från att mannens historia är den korrekta och att kvinnan överdriver, kan avhandlas med tusentals bokstäver.
Tolerans inför människors olikheter, differens i erfarenhet och kulturella arv måste 2010 stå i fokus, i litet såväl som i stort. Även om en bil exploderar på ett shoppingstråk i Stockholm och en man spränger sig själv till döds för sin fundamentalistiska tro, så är det ändå endast några få i den stora massan av muslimer som är intresserade av att sätta i hop sådana upptåg. Likväl som att de allra flesta män inte misshandlar sina kvinnor och de allra flesta kvinnor som säger sig bli misshandlade inte ljuger.

Mustafa Can skriver angående självmordsattacken, i kommentaren ”Inte i mitt namn”, på Svenska Dagbladets webbtidning den 13 december att ”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”
Hur läget i Sverige utvecklas återstår att följa, vare sig vi vill det eller inte. Vad vi däremot kan styra över, i de stora konflikterna likväl som de i hemmets så kallade trygga vrå, är att ta hand om varandra, blottlägga och diskutera problemen, analysera åsikter och försöka spåra dess ursprung i den egna historien och upplevelsesfären. Lyssna, läsa av och analysera, dessutom inte endast andra utan framförallt oss själva. I frågasätta omgivningen, likväl som det egna jaget och dess utspel.

Absolut vanligast är att vara rädda för det okända, människor och ismer som vi inte vet något om och sedan dra alla över den berömda kammen. Då vill vi hellre omforma andra till att passa den egna formen, något som aldrig visat sig fungera. Friedrich Nietzsche myntade att människorna hellre vill förbättra varandra, än sig själva. Rädsla mynnar i extrema fall ut i våld, hat eller en kombination av de båda.
Vad vi än har för etniskt ursprung, religion, eller kön för den delen, så får vi aldrig sluta utveckla tankar och tro på förbättring.
En av människans absolut vackraste egenskap är förmågan till tillit.