När konsumtion
blivit nödvändigt

Årets julklapp 2010 är en surfplatta presenterar Handelns Utredningsinstitut, HUI, föga förvånande den 25 november i år.
HUI förespår ”Bra ekonomiska förutsättningar för en god jul”. Prognosen anar en ökning med tre procent, till skrämmande 64, 7 miljarder kronor – och en del av alla dessa miljarder förväntas spenderas på surfplattan. Den är enligt HUI ”ett tecken i tiden.”
Rapport berättar den 3 december att ”hittills har den amerikanska ekonomin hållits under armarna med statliga pengar till banker och offentliga utgifter men snart måste ekonomin växa av egen kraft och då är shoppingen avgörande i USA. Det gäller alltså att locka de som har jobb och pengar att handla.”
De ekonomiska kollapserna på vår sida av Atlanten radar också upp sig. Grekland. Island. Italien. Irland. Portugal. Spanien. Snart höjer ingen ens på ögonbrynen längre. Svensken är nöjd så länge det egna landet inte drabbas, så länge vi får iaktta på avstånd och känna oss lite bättre och lite förståndiga.
Samtidigt rapporteras att vi svenskar lånar allt mer. I gen. Med 2008 års intågande i finanskrisen i färskt minne skulle den kunna tyckas vara väl bevarad, efter år av prisuppgång på till exempel bostadsmarknaden och ständigt stigande räntor.

På ett seminarium om självkänsla i Nässjö för några veckor sedan berättade stresspedagogerna Evalena Karlsson och Eva Ånhammar att föräldrar i dag pratar i snitt fyra minuter per dag med sina barn. Det är också en skrämmande siffra. Julen är vår absolut största högtid och HUI:s uttalande överensstämmer väl med detta. Vem behöver föra ett konkret samtal, ens med sina avkommor, när det finns surfplattor att tillgå. Också ett tecken i den digitaliserade tiden, om något.  
Status innebär för många människor ett stort materiellt innehav. Äger du inte, är du inte.  Livsstilsmagasinen tävlar med varandra om att fånga betraktarens uppmärksamhet, avskalad inredning, dyr – och skrämmande museilik.

Mången svensk satt förmodligen framför fredagsunderhållande Skavlan den 3 december och skrattade gott åt fyndiga Fredrik Lindström och Henrik Schyffert, när de raljerar över svenskens inredningsvanor och med varandra. Visst är det roligt, dessutom älskar svensken i genkänningshumor.
Hur kan det komma sig att befolkningen, trots alla upp- och nedgångar i ekonomin, inte tar till sig historien? Varför fortsätter vi låna – och allt mer till ren konsumtion. Pengar utan säkerhet går allt oftare till lösöre utan större värde. Vi tar på oss skygglapparna, tänker att krisen ska vara över, sedan händer det igen. Det är egentligen naturliga kurvor i ekonomin, ändå förvånas befolkningen om och om igen.
Efter att ha arbetat i konsumentkreditbranschen, dels under en period i slutet av 1990-talet, dels några år rakt in i 2000-talets lågkonjunktur,
och idogt tolkat lagtext, Finansinspektionens föreskrifter och företagets i fråga utövande, befästs erfarenheten att ingenting inom finansbranschen någonsin kommer att vara svart eller vitt. Att historien upprepar sig är däremot helt klart, likaså att människan är girig och besitter en övertro till sig själv, tillsammans med en exceptionell förmåga att lite nu och då inte vilja ta ansvar för sitt eget liv.

Ju mer vi konsumerar, desto bättre ska vi må. Desto bättre ska ekonomin må. Ändå kraschar den. På grund av övertro på kreditförmåga, liksom på att materiella ting ska skapa lycka. I både världsekonomi, liksom i det lilla hushållet. Människan ska konsumera sig ur kriser, ekonomiska likväl som själsliga.
Samhället är hårt styrt av kapitalism, hur man än vrider och vänder på saken. Det är nog bara att acceptera. Frågan är hur människan ska förhålla sig till detta faktum och vad vi egentligen ska värdesätta i längden.