När blir något finkultur?

Finns det någon prestige i att ha läst vissa böcker eller att ha sett vissa filmer? Om du inte tycker det har du ändå säkert träffat någon som anser att så är fallet. Exempelvis den där typen som utan förbehållning hyllar Bergmans samtliga verk, eller svenskalärarinnan som tvingade dig att läsa Röda rummet. Jag har visserligen själv en del åsikter om vad som fyller upp tv-tablåerna eller vilka låtar skvalar i P3. Men även om jag helhjärtat avskyr schlagerkulturen och Paradise hotell så tycker jag man ska vara försiktig med att stämpla vad som är fint eller inte. Surrealismen och Naivismens breakthrough i början av 1900-talet kan omöjligtvis ha setts med blida ögon av den tidens kulturelit. Men att nuförtiden smutskasta Henri Rosseau eller Salvador Dali torde vara det närmsta man kan komma ett kulturellt självmord. Serietidningen ansågs av många vara skräpkultur med dåligt infl ytande över ungdomen när den kom. Men nuförtiden har många av de gamla godingarna ett enormt samlarvärde, och serietidning har blivit ett godkänt sätt att framföra en story på. Samma visa är det förstås inom musikbranschen. De som var rebeller och en symbol för dåtidens ungdomskultur har istället blivit legender, som ibland skymtar fram i Royal Albert Hall.

En gång i tiden var det säkert så att finkultur var den sortens konst och kulturyttringar som i praktiken endast var ett fåtal förunnat. Musikaler och löjrom var till för den bildade överklassen, och tydde tillika på god smak och bildning. I dagens kommunikations och konsumtionssamhälle däremot kan i princip vem som helst ta del av vad som helst via internet, tidningar och välsorterade matbutiker. Inte minst Statens järnvägar hjälper till genom att låta oss bondlurkar på ett enkelt sätt spendera en weekend i Stockholm och vandra i de fina salongerna. Kanske råder det därför en viss infl ation i finkulturens egentliga värde. När den inte längre är exklusiv blir den heller inget märkvärdigt att sträva efter. Jag kan tycka att det märks när det finns konnässörer som analyserar hiphop i SvT:s kulturprogram, och finsmakare som i frack utser den bästa vodkan. Inget illa om dessa, men vem hade anat en gång i tiden att det skulle finnas status i att prova ryska brännvinssorter och lyssna på musik från amerikanska ghetton? På sikt tror jag snarare att så kallad finkultur kommer att bli en subkultur bland andra. Kanske en något mer priviligerad sådan då den har gott om historiska rötter, men likväl en subkultur bland gothare, nördar, hiphopare, sportfreaks, knarkare, emos, stekare, raggare och fjortisar...

Alla dessa subkulturer har förmodligen alstrat ett gränslöst antal försvarstal och motiveringar till sin egen storhet precis som kultureliten gärna gör. Dess olika anhängare behöver dock sällan slåss med näbbar och klor för sin egen kulturs existens, som mest utsätts de för ironi av Robert Gustafsson eller Björn Gustavsson i Parlamentet. Vad som är finkultur och eftersträvansvärt tycks helt enkelt vara utelämnat åt individen och det lilla kollektivet i en allt högre grad.

Text: Per Celén
E-post: per.celen@14dagar.se
Publicerad: 2010-01-22