Därför väljer jag
alperna före solen

Varför i hela fridens namn då, undrar du säkert? Vad är tjusningen med att byta ett köldpinat och snöfyllt land, mot en ännu kallare – och förmodligen ännu mer snöig – alptopp? Varför välja bort korallrev, sol och sangria till förmån för chansen att bli påkörd av en dansk eller hångla upp en lavin? Det är klart att tanken kan kännas främmande, eller helt enkelt galen, för någon som varken har vana eller intresse av alpin vintersport. Har man aldrig stått på ett par skidor eller en snowboard, så kommer man aldrig att förstå den totala känslan av frihet det innebär att susa ned för kilometer på kilometer av pist. Eller off-pist, om man är hågad. Adrenalinkicken man får när farten nedför backen stiger långt över gränsen för vad som är hälsosamt. Har du aldrig upplevt det kan jag bara beklaga. Jag är nu ingen motståndare till solresor, men under vinterhalvåret väljer jag en skidresa i nio fall av tio. Kyla kontra värme? Ett enkelt val. I stället för att trakasseras av försäljare i ett fjärran land som inte förstår – eller väljer att strunta blankt i – fraser som: ”Nej jag är inte intresserad”, ”Tack, men en annan gång”, eller helt enkelt ”NEJ!”, får man andas frisk alpluft och uppleva sin semester på egna villkor. I stället för att sitta och dricka öl i kvävande hetta vid en pool, går man på After Skii.

Sverige anno 2010 är ett märkligt land. I säkert tio år har vi – eller jag i alla fall – väntat på något som kan kallas vinter. Jag gillar nämligen snö. Jag har alltid gjort det, och kommer alltid att göra. Jag tycker vår svenska vinter – de gånger den visar sig från sin rätta sida – är en av årets vackraste årstider. När vi nu för en gångs skull fått en vinter som i alla fall har börjat bra, då klagas det. Samma gnällspikar som brukar muttra högst om den blaskiga misär vi vanligtvis tvingas genomlida på vinterhalvåret gör nu en kappvändning av rang. För kallt. För mycket snö. För halt.

Det är som själva begreppet vinter, och betydelsen av ordet, raderats ur folkminnet under det senaste decenniet. Folk fryser sönder. Bilar kanar av vägen. Små barn måste se ut som astronauter för att få leka utomhus i tio minusgrader. I media kallas det in experter som på nytt måste lära det svenska folket att hantera en kallare årstid. Och kanske är det inte så konstigt, med tanke på alla ”seriösa” klimatforskare som hävdat att vi sett den sista stora vintern för länge sedan. Vi som på höjd har ägnat debatten ett småleende kan nu nöjt dra upp kragen och pulsa ut i snön.

Text: Alexander Nilsson
E-post: alexander.nilsson@14dagar.se
Publicerad: 2010-01-22